Dramatisering av söndagens händelse

Hösten, grå och trist. Påminner bara om att sommaren är över och det går mot kallare tider.
Vintern, kall och med snö som aldrig kommer när den ska, och alltid kommer när den inte ska.
Våren kommer, men aldrig tillräckligt fort!
Sommaren, den typiska svenska sommaren som regnar bort.
Oavsett årstid så önskar vi oss ofta bort.

Jag går på stan, jag går i gallerian. Funderar på allt och ingenting, tittar på potentiella inhandlingsbara varor och uträttar mina ärenden. Jag går och "minding my own bussiness", helt oskyldigt och plötsligt går jag förbi det. Enorma glaspartier som bara säger "titta vad vi har", stora färglada plancher med badande människor, kamelturer och texter som säger "känn storstadspulsen".
Jag tittar drömmiskt på allt, och hatiskt på de som sitter där inne i den butik jag vill vara i, på de stolarna jag vill sitta på, och bokar någon resa.

Men i söndags gick min dröm i uppfyllelse. Jag åkte till en galleria, jag gick till en resebyrå, stod face to face med de väldiga fönsterpartierna och de stora skyltarna. Jag tog i handtaget och klev in. Jag blev frågad kan jag hjälpa er?
Jag fick sitta på stolarna, känna de hatiska blickarna i ryggen och boka en resa.
Vår tid var äntligen kommen, äntligen ska vi ta en resa till London. Bara Jonas och jag, och fira vårt 10 års jubileum.
Inte fullt så glammigt var priset!