Jag känner mig lite nere ikväll, lite lätt deppig. Tröstäter, vet ej varför. I vanliga fall äter jag inte skräp mer än på helger, men den sista tiden har jag kännt att jag inte brytt mig.
Jag känner en hopplöshet, men varför?
Idag är det 12 dagar sedan missfallet, snart 2 veckor. Och jag tänker på det varenda dag.
På att jag var gravid, Elliot skulle få ett syskon. En lillasyster? En lillebror?
På barnet som inte fick växa, leva, finnas. Mitt barn.
Jag tittar på min mage, den är borta.
Jag kom nyss på en sak som hände några veckor sedan. En kvinna på mitt jobb fick för sig att jag var gravid, och det med en flicka. Det hade hänt innan att hon hade haft rätt ang. sådana här saker, och tiden lär visa sa vi.
Och visst visade den, jag var ju med en liten. Men var det en flicka?
Jag saknar något som inte finns. Det fanns, men försvann alldeles för tidigt.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
Jag förstår. Vi fick missfall i somras. Det är inte lätt. Jag tror att det är bra att prata om det med sin partner när tankarna dyker upp. För mig och min sambo var det så olika hur vi kände, eftersom han inte känt barnet växa i sin kropp, som jag känt. För honom var det fortfarande ganska abstrakt på något vis, men det blev en styrka att prata om det och bearbeta det tillsammans och inte ensam.
SvaraRaderaJag håller med dej i vad du skriver. Att någon får ett missfall, kan alla känna empati med, men sympati är något som bara du och han kan känna, det blir en styrka som du skrev, som bara ni två kan dela.
SvaraRadera