Livets mirakel

Läste en tråd om föräldraskap på familjeliv, och det väckte en del intressanta reflekteringar hos mig. Tänkte skriva lite om vårt liv och vår lycka före och efter Elliot kom till. Hur livet förändras när man får barn.
Att det var en stor förändring att få barn, det förstod jag. Det sa ju alla. Allt vänds upp och ner. Jag trodde att jag hade greppat detta, men jag var inte beredd på att denna stora förändringen skulle vara så stor. Du kan omöjligt vara beredd, du kan omöjligt veta innan du är där, men nu vet jag.

När vi fick vår son, förändrades hela vårt liv. Allt vändes upp och ner, bokstavligt talat, inget var sig likt. Till en början. Naturligtvis lugnar detta ner sig i takt med att barnet blir äldre, börjar äta "vanlig" mat, sitta själv, leka lite mer självständigt osv. Men ett liv utan barn är inte att jämföra för min del. För även i de jobbigaste dagar (dom har varit många) när orken gått ur mig och man bara vill lägga sig ner och gråta, går mitt förra barnlösa liv inte att jämföra med livet efter det att min son kom till och jag skulle aldrig vilja gå tillbaka.
Att vara så lyckligt lottad att bli gravid och att ha ditt barn växande inuti dig, är en gåva så stor, att det är svårt att förstå. Att föda fram detta barn, ditt barn, höra det första skriket, möta dess blick, lukta och känna på detta mirakel. Att sedan få följa denna nya lilla människa genom livet, alla milstolpar, hela utveckligen. Varje dag är som en ny värld för ditt barn, och varje dag lär han / hon sig något nytt.
Att få vara med om allt detta går inte att få förklarat för dig om du inte har upplevt det själv.
Det är sannerligen livets mirakel.

MEN vårt liv har inte stannat för att vi har fått barn. Många stoppar verkligen sitt liv för att man har fått en liten bebis. Men samma sak gör även vissa som skaffat hund. Det är upp till var och en, men vi skulle aldrig välja att Inte gå bort till vänner eller familj bara för att Elliot ska sova tex. Vi ser inga problem med att ta med vår son överallt (ja kanske inte krogen) och har aldrig gjort, man får bara kompromissa och planera lite mer. Och skulle vi tycka att det blir bättre och lättare för både vår son och oss själva att lämna honom hemma så har vi haft familj och vänner till hjälp.

Många gånger har jag fått höra olika kommentarer, bla. om att när man är förälder, är man det på heltid.
När man är gravid blir man behandlad av omgivningen som om man var handikappad, under barnets första halvår är det många som inte verkar veta att navelsträngen klipps vid födseln, jag kan lämna mitt barn hemma hos pappan (eller annan liknade) för att tex gå till affären, STOPP!! Lämnade hon sitt barn? Sin nyfödda oförsvarslösa lilla bebis, hur ska den få mat?
Somliga ska alltså bara inte ha barn!

Ja jag har lämnat Elliot hos "barnvakten Pappa".
Ja vi har lämnat Elliot hos andra för att kunna få vara ensamma och bara ligga på soffan eller gå på bio.
Ja jag har gråtit och slitit i mitt hår.
Och jag har räknat minuterna tills det var dags för Elliots tupplur, MEN trots att jag vill vara lite vuxen med och göra saker själv, och Längtar (!) efter egen tid, så har jag ständigt ett omättligt behov av att diskutera bebisbajs och smakportioner!