Mitt livs längsta fika

Efter jag hade varit på Cura idag åkte jag till mitt gamla jobb och hälsade på. Jag saknar dem så jag nästan började gråta...
På väg därifrån ringde jag Jannice, min fd. svägerska, som var på väg med lilla Ebba till Ilva och vi bestämde att jag skulle möta upp där.
Väl på Ilva tog vi itu med det viktigaste, fikan på Espressohouse. Vi beställde och satte oss ner. Sedan följde mitt livs längsta fika, fyra timmar. Och det var så härligt, så skönt att bara få prata. Bara få sitta ner och prata. Tiden bara flöt förbi. Det var länge sedan jag hade ett sådant skönt samtal. Efteråt känner man sig utrensad på något sätt.
Vi träffas inte så ofta, men när vi väl träffas så bubblar vi ur allting vi har inom oss och det är såå underbart!