Stor tomhet

Ingen som jamar och ska ut på balkongen.
Ingen som jamar och vill äta precis när maten blivit uppsatt.
Igår avlivade vi Sessan. Det var så overkligt. Att boka en tid för avlivning. Att vi bestämmer om hon ska leva eller inte, att ta bort henne trots att hon inte var döende.
Innerst inne hoppas jag att jag vet att vi gjorde rätt. Men det kändes så fel.
Hon kämpade ganska länge, vetrinären fick ge en extra spruta då hon antagligen träffat fettvävnaden först.
Vi valde gemensam kremering. Nu i efterhand ångrar jag det. Med Lilltroll (Puckos syster) valde vi ensam kremering och att få hem askan i en urna. Och flera gånger när jag ser urnan som står i ett skåp undrar jag varför vi valde detta.
Men hon var ju vår katt, och ska vara med oss även efter livet. Men när jag får lite avstånd och perspektiv på det hela kommer jag nog fram till samma slutsats som innan avlivningen att vi inte skulle ha askan.
Pucko har letat efter henne idag. På bokhyllan där hon alltid låg, ute på balkongen där Pucko aldrig är men Sessan var om hon inte var på bokhyllan. Och inte har han ätit heller vad vi har sett.
När Lilltroll gick bort slutade Pucko äta, leka, mysa. Han bara var. Vi hoppas så innerligt att han inte ska bli likadan nu. Att vi inte ska behöva avliva honom också, för att han inte ska självdö i sorg.
Sessan och Pucko blev bästa vänner efter 2 v. efter det att Sessan kom till oss. Och de mös, tvättade varandra, lekte, de var alltid tillsammans. Tills Sessan blev sjuk och drog sig undan. Den senaste tiden var de nästan aldrig ens i samma rum.
Usch vad ett djur lämnar stor tomhet efter sig. Det är ju en familjemedlem, och man fäster sig så fort vid dem. Jag hoppas hon har det bra nu, att hon kan äta så mycket gräs hon vill, all blötmat med favoriten kanin i, leka dagarna i ända. Vi kommer alltid sakna henne, vår lilla Sessa.